Hej, jag har blivit ombedd att berätta min historia. Det är inget jag vanligtvis gör då det inte är en sån där rosenskimrande saga, men jag hoppas ni vill läsa ändå. 

Jag föddes på en gård på norra Gotland. Mannen på gården hade för länge sedan gett upp om att få kontroll på alla katterna på gården som förökade sig fritt. Det fanns inte mat till oss alla, så många sökte sig vidare och många dog av sjukdom och svält. Endast de starkaste överlevde och min mamma var stark. Stark nog att hålla liv i både sig själv och mig. Hon lärde mig att kämpa, även om jag ibland helst av allt bara ville ge upp. 

Jag kom inte alltid så bra överens med de andra katterna på gården, så jag sov hellre i någon lada än i huset och höll mig för mig själv. En dag när jag hade hunnit bli vuxen kom det en stor båt till gården, den såg så spännande ut och jag såg min chans att få ett alldeles eget krypin helt utan människor och katter. Tyvärr var det ingen som såg när jag smög mig på båten och plötsligt var jag instängd! Jag kunde inte ta mig ut och hur mycket jag än jamade så hörde ingen mig. Jag har förstått efteråt att det berodde på att mannen hade jobbat klart med båten och kört tillbaka den till ägaren. Jag vet inte hur länge jag var instängd men åtminstone ett par veckor. Enda anledningen att jag överlevde var för att jag hade tillgång till vatten. Jag var så hungrig och rädd. När jag äntligen hittades hade jag nästan gett upp helt. 

Mannen förstod att han inte kunde ta hem mig till sin gård igen, så jag fick flytta hem till hans kompis en bit bort. Jag trodde att allt skulle bli bra efter flytten men det dröjde inte länge innan katterna på denna gård försökte jaga iväg mig. De lät mig inte vara i huset och de gånger de upptäckte att jag smugit mig ner i källaren för att få känna lite värme så jagade de snabbt ut mig i kylan igen. Jag flyttade än en gång in i en lada. Jag fick mat varje dag så jag behövde inte gå hungrig, men jag längtade efter ett ställe där jag kunde känna mig trygg. På gården fanns, förutom de katter som hela tiden försökte skrämma iväg mig, även massor av höns och några tuppar. Jag litar inte på dessa konstiga fjäderfän och jag fick markera gång på gång att de gjorde bäst i att hålla sig på avstånd från mig. När jag förstod att jag väntade kattungar så insåg jag att det skulle vara alldeles för farligt för mina små ungar att leva bland fjäderfän och aggressiva katter så strax före födseln flyttade jag. Jag var försvunnen från gården i över sex veckor och människan befarade det värsta, men en dag dök jag upp igen med mina kattungar i släptåg. Jag har aldrig berättat för någon var jag befann mig dessa veckor eller hur jag lyckades hålla mig själv och mina kattungar vid liv, men jag kan säga så mycket som att det verkligen inte var lätt. Jag var livrädd varje gång jag var tvungen att lämna kattungarna för att ge mig ut på jakt. Livrädd att det skulle saknas någon kattunge när jag kom tillbaka igen. När mina kattungar blev stora nog att börja äta fast föda insåg jag att jag inte skulle klara att få tag på mat till oss alla så vi vandrade hemåt igen. Min människa blev så chockad när hon såg oss, för fram till dess hade hon trott att jag var en hankatt. Vi kunde inte flytta in i huset p.g.a hennes andra katter, så vi installerade oss på loftet i ladan. Det var verkligen skönt att få mat serverad igen och slippa lägga timmar varje dag på jakt och ändå aldrig känna sig helt mätt. Nu kunde jag lägga min tid på kattungarna istället, som vid det här laget började bli riktigt busiga. Ingen lugn stund med andra ord. 

Min människa kontaktade Kattstödet som höll på med ett stort projekt vid mannen där jag tidigare bott. De hade fångat in alla honkatter och tagit dem till veterinär för kontroll, kastrering, vaccinering och id-märkning och var i färd att göra samma sak med hankatterna. Kattungar är alltid prio så de fick släppa det projektet ett tag och fokusera på mig och mina små. Det var ingen som vid det här tillfället visste exakt hur många kattungar jag hade, då jag gömde dem väl i ladan. Människan på gården hade bara sett två stycken. Det riggades en åtelkamera och Kattstödet åkte fram och tillbaka var och varannan dag och kom snart fram till att jag hade fyra ungar. 

Sen började arbetet med att fånga in oss och att fånga in fem skygga katter är inget man gör i en handvändning. Det var lättare för Kattstödet att få förtroende från kattungarna än från mig. 

De satt i timmar varje dag på varsin obekväm stol och viftade med fjäderspön och lockade med godsaker och till slut lyckades de fånga tre av mina ungar i en fälla och kunde köra dem till Kattstödet i Follingbo. Man måste alltid fånga kattungarna först så de inte blir ensamma kvar utan någon som kan skydda dem. Det dröjde bara ett dygn innan de även lyckades fånga in mig och sista kattungen så de kunde årerförena oss med de andra. 

Det var så klart väldigt läskigt allting precis när vi fångades in, men vi var iallafall tillsammans. 

Vi hade ett alldeles eget rum och inga andra katter kunde komma in dit och störa oss. Efter några dagar förstod jag att personalen älskar katter och jag kunde sänka garden en aning och låta dem vara kattungevakt lite då och då. 

Det var verkligen skönt att få egentid och bara sova. Vid det här laget hade jag hunnit bli två år och för första gången kände jag att jag kunde slappna av. Innan hade jag alltid sovit med ett öga öppet. 

Personalen försökte närma sig mig ibland, men där gick gränsen. De fick nöja sig med att klappa kattungarna. När mina ungar några månader senare hade flyttat till sina nya hem flyttade jag ihop med de andra katterna i Maimees. Här skulle jag ha kunnat trivas väldigt bra om det inte vore för att en av de andra katterna, Tutti-Frutti, var på mig hela tiden. Hon var stundvis riktigt elak och även om jag blivit ganska härdad genom åren så kan jag inte vända andra kinden till hur länge som helst. En dag fick jag nog och sa ifrån ordentligt. Det var nog första och sista gången som Tutti-Frutti tappade målföret. Det här är lite jobbigt att erkänna men år av frustration gjorde att jag gick lite hårt fram mot alla katter som kom för nära, fast det egentligen bara var Tutti-Frutti som inte hade behandlat mig schysst. 

Situationen var ohållbar för alla katter i Maimees och då jag var långt ifrån redo för adoption så bestämde personalen att jag skulle få flytta till stallet Spinnis istället. Först fick jag ett eget rum med anslutning till stora salen (allmänningen) så jag kunde kika på de andra katterna. Även om rummen är stora så gillade jag inte att vara instängd i ett begränsat utrymme, det påminde mig om känslan när jag satt fast på båten. Jag blev deprimerad och personalen tog beslutet att jag skulle få vara med de andra katterna i allmänningen så jag kunde få tillgång till rastgården och förhoppningsvis bli mindre nedstämd. Jag hade dock inte glömt situationen med Tutti-Frutti så jag smet ut genom kattluckan så fort jag fick chansen och gjorde som så många gånger förr - flyttade ut. I rastgården fanns ingen stor lada, men däremot fanns det flera småhus så jag utsåg det hus jag gillade bäst och bosatte mig där. Jag kom bara in korta stunder för att äta och dricka och sen gick jag ut i mitt hus igen. 

Det var vinter så personalen hade fullt sjå att skotta sig fram till mitt hus varje dag så jag inte skulle behöva plumsa i snön varje gång jag ville in i stallet och äta. Jag kände mig uppgiven och trött, då mitt liv inte varit något annat än en enda lång kamp. Kamp mot andra katter, kamp mot hunger, kamp för överlevnad, jag var nästan redo att ge upp - men det var inte personalen. Tydligen kan man låsa kattluckan, så det var vad dom gjorde. De låste den så man bara kunde gå in, men inte komma ut igen så nästa gång jag gick in för att äta var jag fast vid de andra katterna Ariel, Hoppsan, Wera med flera. Personalen trodde jag skulle bli upprörd över att stängas in men det blev jag inte. Allmänningen är så stor så man känner sig inte instängd på samma sätt som i något av de mindre rummen. All min ork var slut och då mitt lilla hus på gården var så kallt var det underbart skönt att få somna inne i värmen. Jag behövde denna push från personalen för att våga stanna inne i stallet med de andra katterna. Det finns massor av sovplatser på olika höjder och jag hittade snabbt min favoritplats högst upp på ett skåp. I det här stallet accepterar de andra katterna mig och jag har till och med fått flera nära vänner. 

Personalens förhoppning är att jag ska få flytta till ett eget hem i sinom tid, men då jag är osäker bland nya människor och det finns risk att jag skulle smita iväg om jag fick chansen så måste jag flytta till någon som kan ta sig an mig på bästa sätt. Jag är fortfarande inte helt tam, så även om jag till viss del litar på personalen som jobbar här så är jag ännu väldigt försiktig och låter ingen klappa mig. 

Om man vill lämna intresseanmälan på mig måste man först tänka igenom saken länge och väl. Jag måste flytta till någon som kan lägga tid på socialisering men som ändå respekterar när jag behöver få vara för mig själv en stund. Jag kommer kanske aldrig bli en knäkatt, men det innebär inte att jag inte kommer visa dig min uppskattning och kärlek på andra sätt. Personalen här ser stor skillnad på mig idag från när jag först fångades in. Då satt jag helst högt upp på en hylla och tittade ner på dem… 

…men numera följer jag efter dem och man kan få komma riktigt nära, särskilt om man har med sig godis. 

Här är jag och några av mina kompisar. 

Så här kan det se ut när personalen jobbar för sakta när det vankas frukost, då försöker jag bryta mig in i köket. Ser ni min lilla tass under dörren? 

Jag har hunnit bli fem år och även om det för mig tagit lite tid att nå dit jag är i dag, så känner jag mig äntligen övertygad om att även min saga kommer sluta med "och så levde hon lycklig i alla sina dar".