OBS samtliga i familjen är nu tingade! 

Hello, Mireya här! Min stödhemsmatte säger att om 3,5 vecka är jag och mina syskon tillräckligt gamla för att flytta hemifrån. Sen tittar hon på mig en stund och säger "nä, det kan inte stämma, ni är ju så små" och så räknar hon efter en gång till bara för att komma fram till samma sak - att vi är flyttklara om några veckor. Vi är nu åtta veckor och det är vid den åldern som stödhemsmänniskornas separationsångest brukar sätta fart ordentligt och de börjar fundera på hur många av sina stödhemskatter de kan behålla. Hur gärna stödmatte än hade velat behålla oss allihopa har hon ändå insett att hon har tillräckligt med katter redan och därmed har hon bett mig att knåpa ihop en liten presentation. 

 

 

 

Jag heter Mireya som sagt ⬆️ vilket betyder Mirakel. Stödmatte säger att vi är hennes små mirakel allihopa och därmed tyckte hon det var ett passande namn. Jag är den i gänget som har mest energi, jag kan leka och busa nästan hur länge som helst. Enda anledningen att jag går och lägger mig ibland är att alla andra sover, så då kan lika gärna jag också göra det i brist på annat. Jag är en riktig tuffing när jag känner mig trygg, men jag kan vara lite blyg i början när jag träffar nytt folk. 

 

 

 Det här är min bror Felix, ⬆️ vilket betyder tursam. 

Stödmatte har berättat för oss om vilken tuff förlossning mamma hade som slutade med akut kejsarsnitt. Det var Felix som hade fastnat galet så ingen av oss kunde födas fram naturlig väg, och det är ett under att vi, särskilt Felix, överlevde. Felix saknar en del av sin svanstipp efter den tuffa förlossningen. Han är en liten spinnmaskin, så fort han blir lite trött vill han att man klappar honom och så spinner han tills han somnar.

 

 

 Detta är Leo, ⬆️ han kallades ganska länge för "gaphalsen", innan stödmatte hittade ett passande namn - Leo som lejon. Han är lite mindre än sina bröder, men en riktig tuffing ändå. När stödmatte var tvungen att stödmata oss var han den som kämpade emot mest och jamade som bara den… tills han insåg att kattungemoussen inte var så pjåkig ändå och började mumsa i sig. Varje dag samma procedur i flera dagar innan han började äta helt själv.

 

 

 

Det här är min syster Edith (rikedom) ⬆️

Vi är ganska lika som ni ser, men Edith har lite större vita strumpor på framtassarna än vad jag har + att hon har en vit ring runt svansen. Edith är lite av en expert på att hitta nya gömställen så stödmatte har fullt sjå att leta efter henne i tid och otid.

Sist men inte minst har vi vår fina mamma Lavie. ⬇️ En mer osjälvisk katt får man leta efter. Det finns inget hon inte skulle göra för oss och hon har verkligen en ängels tålamod. Hon blir aldrig arg, knappt ens irriterad, trots att vi kan vara ganska jobbiga emellanåt. Vi älskar till exempel att bita i hennes öron när hon försöker sova och i hennes svans så fort hon rör sig. Mamma är ca fyra år gammal och svart från topp till tå. Hon är van att bo med andra katter och behöver kunna få gå ut längre fram, alternativt ha en rastgård. Hon skulle kunna få flytta till någon som inte redan har katt under förutsättning att det är till en person som är hemma mycket. Om man är borta 8-9 timmar om dagen blir det för ensamt, så då behövs en kattkompis i hemmet. Om det är något Lavie uppskattar här i livet så är det mjukmat. Hon äter även hårdmat, men det är mjukmaten hon gillar mest så hon ville att jag skulle vara extra tydlig med att det måste serveras mjukmat i hennes nya hem. Här i stödhemmet äter hon Mjau i burk, tetrapack och portionspåse och mousse för kattungar.

 

 

I övrigt är vi kattungar busiga, roliga och tama. Om ni vill veta mer kan ni kontakta Kattstödet via Facebook Messenger eller [email protected]